Pavement

I tider av lo-fi- & shoegazer-revivals, årsdj-teman och decennielistor: ett bättre försvarstal för nittiotalet än Pavement behövs inte. Sorry Schyffert.

Under tio år var Pavement-posters tapetväv för en hel generation vars främsta mål i livet var att göra golvet till sjungande popmelodier, om så skeva och sviktande. Det snedställda gnisslet de genererade var och är en vägg man kan luta sig mot och känna sig trygg med.

Under några år som föregick skiftet av Jesus-siffror gick Pavement från att vara en illa hållen hemlighet till att vara en illa hållen angelägenhet. Visst, MTV gjorde sitt bästa för att gömma dem; i sitt indie-alibi, 120 Minutes, som sändes långt in på natten kunde man, om man hade tur, höra tre minuter av himmel i ”Cut Your Hair”. Men där slutade kanalens vilja. (På den sidan bredband & dintub-i-mobben betydde fortfarande musik-television något.) Trots detta kom de ändå att tveklöst definiera en hel musikstil och skuggan de kastade var Sagan Om Ringen-vid. Stephen Malkmus lakoniska anekdoter om allt och inget berättades till en kuliss av ostämda gitarrer och brusande rondeller. Längst fram vid scenen stod livsbejakande (ton)åringar som hävdade att de inte förstods av en enda icke närvarande själ. Ni kanske var där. Hos Pavement finns det man behöver.

Det har nu gått tio år sedan senaste spelningen och när vi nu röjt esset i ärmen att de kommer till Way Out West så kan vi bara konstatera att vi känner oss hedrade av dess närvaro.