The xx

Alla morgondagens partaj.
Kvartetten som blev trion från London är svåra att labela. Popmusik i nattsvart klubbtappning, avskalat men episkt med viskande duetter och Lissvikska beat. The xx är första tunnelbanan som gnisslande bromsar in vid Bethnal Green station och släpper ut oss i morgonljuset efter en sen drabbning med hertz och db. Naket och väldigt vackert står uppbrottet oundvikligt smärtsamt för dörren, i sällskap med en komprimerat studsande gitarrslinga. Så här låter staden, sökandet och misslyckandet upphackat i spegeln. Man kastas mellan desperation och dedikation, ånger och uppriktighet också i The xx’s texter. Bandet som fullkomligt dominerat sista tiden med både det hyllade albumet och strålande tillika fullknökade spelningar. Och även om mycket har sagts och skrivits har just den återhållet stringenta lyriken ägnats oförtjänt lite attenzione och skärmmetrar.
Nu står de stora massorna för dörren. Med ett rätt igenom gediget självbetitlat egenproducerat debutalbum och en svindlande enad kritikerkår i ryggen har resan med outtalad destination bara börjat. The xx är som Nakkna-killen i korsningen som redan för flera år sedan såg ut som en djävulsdyrkande synthare med islamistiska attribut 1983. Idag ser vi ut så lite till mans & kvinns: sjalar virade runt våra själar, svart svart svart, fladdrigt & tight, kåpor, kängor & läder. De visar vägen.

Ett x. Två xX. XXXX. För bara några månader sedan var vi i full färd med att hitta lämpliga referenser och inspirationskällor till The xxs egensinniga musik. Det behövs inte längre. Vi tar det som det är. Gråter. Älskar.