Chapel Club

Döden och dom. Ja, fem ångestinsvepta South East London-bor har som nöje att plöja igenon Oscar Wilde och lyssna till dennes adept Morrisey. De har skapat hat och kärlek på de brittiska öarna. Pressen slåss hejvilt om vad som är rätt och om vad som är fel men kontentan av det hela är att känslor uppstår när Chapel Club nämns. Ingen står likgiltig och det är ett bra tecken.

Att postpunken lever och mår bra, ypperligt bra till och med,  är Chapel Club lugnt det bästa exemplet just nu. Glöm White Lies, Editors och dryga New York-band. Dessa herrar fångar det kaotiska ögonblicken i små men episka tre-minuters-låtar. Det är inte återhållsamt och det är inte tamt. För en gångs skull är det inte heller tillrättalagt utan känns mer som ett primalskrik i anglosaxisk kostym.

Med singeln ”O Maybe I” som spinner ett par extra varv i etern och med Universal Music som uppbackare av tillställningen kan man lugnt räkna med att det inte är sista gången vi hör om Chapel Club.