ceo

OBS! INSTÄLLT PÅ GRUND AV PERSONLINGA SKÄL INOM BANDET

Musiken är inte alltid det primära. Den kan ha uppgifter, som att sälja en bil eller bygga makt för badtunnepsykotiker, eller att medvetenandegöra och utbilda. Gjuta bilder på det hornhinnska karbonpappret, UV-skydda eller kanske vapenrusta mot minsta motståndets väg.
ceo är inte den stapplande verkställande direktören i direktsändning, fallskärmshopparen som alltid landar på fötterna. ceo är Eric Berglund från The Tough Alliance nya epos. Ett sår som spricker när läker, kärlek som krossas i kyssen, närhet som byggs utan kontakt, Johan och Marianne i sommarstugan på ålderns höst. Han hade nog kunnat bli direktör ändå. Lång, stilig, manipulativ, ödmjuk, ett vanligt svenska namn med en lite ädel twist, med blicken höjd ovan oss andra, spanande och projicerande det vi vanliga inte sett. än. Om Eric Berglund likt några av sina västkustska popkollegor har påbrå från de flådigare förorterna förtäljs dock inte av historierna. Men likt enbart överklassen kommer han undan med att både inte prestera och samtidigt utstråla ett självsäkert tillstånd som visste han att han satt och tyglade upplysningens nästa nyck. Kanske är det det Illuminata handlar om, kanske är det artisten med samma namn eller kanske är det filmen. I det bräckta ljuset av högt och lågt tar han med oss, Come With Me, till ett så gott som, Den Blomstertid Nu Kommer undantaget, icke-nostalgiskt tillstånd. En djungel, med bjällror, tassar, fläktande tanucca-blad, dragna svärd, ekande grottkörer och svepande flöjter. Allt till ett i sanden lätt stampande - utan att bli balearic. För där vågorna efter hans forna musikaliska konstellation The Tough Alliance närmade sig en solsemestrande Brian Eno går Berglund mot popens grundformat tre minuter, stråkar och sorgliga toner. Det är inte bara skolavslutningens hymn som skvallrar om ett rotande i den svenska folkkatalogen: Oh God Oh Dear är mer Daladräkt än Kalle Moraeus nånsin skulle våga ha på sig.

ceo likt tidigare The Tough Alliance är estetisk fulländning. Mer än (bara) popmusik. Det kanske är det som är Eric Berglund signifikativt, hans känsla för det kulturella greppet. Att det kan vara så mycket mer än bara 1&2&3&4&, AHCDEFG. Det närmast grafiska h ö r s. Det är ingen slump att en hel stad, en scen, ett land, en generation klädde sig efter och dyrkade Peter Saville efter att direktören hade bestämt så. Verkställt om ni så vill. Nu ska vi inte titta tillbaka. Eller... jo, för lite av ett bokslut; ett förlåt; ett avbrott; ett startskott är det. White Magic, som i sin första teaserversion hette Prologue, är riktmärket. Flyktigt, mäktigt och desperat. Långt ifrån skojig tysk afrikatechno och långt ifrån packat Champions League-parafraserande. Om det refererar till måleritekniken eller wrestlaren - det bestämmer inte vi... det vill stå skrivet: i evigheten.